Mitt liv med ospecificerad autism

Igår när jag skulle sova så funderade jag ut vad jag skulle ha på mig för kläder idag. Tänkte även på vad jag skulle ha för skor. 

Imorse när jag hade gjort mig i ordning och klätt på mig så skulle jag ta fram skorna som jag trodde att jag visste vart dom var. Jag hittade inte dom. Allt rasar samman inom mig! Jag fortsätter leta men hittar dom inte. Sambon letar men han hittar inte heller skorna. Han börjar fråga om jag inte kan ha ett par andra byxor. Nä, det kan jag inte. Jag hade tänkt att jag skulle ha dom här byxorna och dom där vita skorna som jag inte hittar. Byxorna jag har på mig passar inte till gympadojor. De enda jeansen som jag har, som passar är det en liten fläck på. De andra byxorna som passar är av samma modell som jag redan har på mig. 

Sen är det tidspressen också. Jag ska till min psykolog på vuxen hab så jag är även stressad över att vara i tid. 

Jag försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte. Jag stod och grät och borstade tänderna. Trycker undan gråten och går och byter till jeansen som egentligen behöver tvättas. Det är en hemsk känsla inombords, som knappt inte går att förklara, när man tänkt en sak men sen funkar inte det. Allt blir kaos, dagen blir förstörd. För någon utan diagnos så är det inte en stor grej. Men får någon med autism kan det vara en jättestor grej. 

Nu sitter jag iallafall i bilen och är på väg till psykologen. Det blir nog att prata om det här idag. 

Att vara oflexibel är en av kriterierna för autism och ibland blir det så himla tydligt. 

//Angelica

Har inte kontrolläst det jag skrivit så ni får ta det som det är. Det kan vara rörigt.