Mitt liv med ospecificerad autism

En blogg om ospecificerad autism och hur det är att leva med den.

Stress, ångest och skam

Kategori: Energi, Socialt, Trötthet

Idag vill jag återigen skriva om när energin tar slut. Jag har skrivit om det förut men känner att jag behöver skriva om det igen då det ser lite annorlunda ut nu när jag har skaffat barn. 
Återhämtningen tar längre tid nu när jag har ett barn att ta hand om och jag måste ta hjälp av familjen för att orka när sambon jobbar. 

I lördags var jag, sambon och sonen in till stan för att det var cruising. Vi kom in till stan vid 14-tiden och åkte hem strax efter kl 18. Efter bara ett par timmar så var jag så trött att det rann ur ögonen och det gjorde ont. Jag ville ändå vara kvar en stund till för jag tycker att det är rätt så kul att träffa folk sådär och kolla på bilarna. Eftersom jag ändå skulle bli helt slut så kunde jag ju lika gärna köra på och vara kvar en stund till. 
I söndags var jag så trött att jag knappt orkade röra mig. Att resa sig från soffan kändes som att jag försökte flytta på ett cementblock eller något annat svintungt! 
Jag sov så mycket jag bara kunde, jag orkade inget annat. 
Jag visste att det skulle ta tid för mig att återhämta mig men trodde inte att det skulle ta så lång tid som det gjort. Jag har även känt en stress att hinna återhämta mig och vila innan jag, sonen, min mamma och svärmor ska till Marieberg imorgon (fredag).

Det ska bli kul att åka till Marieberg imorgon då det var längesen jag var där. Det är ju kul att få komma ut lite och shoppa och bara få umgås med mamma och svärmor. Det ska bli supermysigt. Dock vet jag inte hur lång tid det kommer ta innan jag är helt återställd och orkar vara social igen. Men det får väl ta den tid det tar. Det är liksom inget man kan göra något åt. Det är bara att gilla läget. 

Trots att jag vet att det kommer ta tid innan jag har ork igen så blir jag alltid lika nedstämd över hur det är. Jag vill också kunna hitta på saker utan att bli helt däckad i dagar. 
Jag försöker att vara öppen med hur det är för mig och att jag inte orkar, att det inte är något personligt mot någon när jag inte orkar ses. Ibland skäms jag lite för att jag inte klarar av samma saker som andra men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag måste fokusera på att få det att fungera hemma med det vanliga som ingår i att sköta ett hem och nu även ta hand om ett barn. Det är inte lätt att veta hur man ska göra för att energin ska räcka till.  

Den här veckan har jag känt mig stressad och haft lite ångest över dels hur jag ska orka att åka till Örebro imorgon, dels för att jag inte orkar göra det jag vill. Jag vill kunna umgås med folk utan att bli helt slut. 
Jag vill inget hellre än att orka vara social! 
Jag funderar på om det kanske går att jobba upp så att jag orkar mer?

Sen lillknodden kom så har jag märkt att planeringen har blivit viktigare. Det känns som att nu när vi har fått in rutiner på när han vaknar, när han ska äta och när han ska sova igen så är det svårare att göra saker. Det känns sjukt jobbigt att åka iväg då man måste tänka på allt som ska packas med. Vart är vi när han behöver äta, kan han sova när vi gör det? Det känns som ett helt projekt att göra något. Har jag kunnat planera några dagar i förväg så går det lättare och jag ser till att ha förberett så mycket som möjligt kvällen innan. Sånt tar också på krafterna, att planera för allt. Min förhoppning är att det kommer gå lättare och lättare ju mer jag vänjer mig vid det här och så småningom kommer ju inte sonen behöva sova lika mycket eller ha med sig så mycket saker när vi ska iväg. 


Nu blev nog det här ganska rörigt. Det är inte det lättaste att skriva när man är trött, roar sonen emellanåt och fixar puréer😝 Men ni förstår nog ändå.