Mitt liv med ospecificerad autism

 

Som alla vet så kan det vara ganska stökigt i klassrummen. Det är mycket ljud. Vissa kan koncentrera sig på uppgiften man fått och stänga ute alla irriterande ljud.

Jag kan inte det. 

 

Om vi t.ex. skulle räkna matte så skulle många säga att det är rätt tyst i klassrummet. Men det är ändå ljud som stör. Jag hörde klockan ticka, någon som andades, någon som rörde på sig, några viskar till varandra. Jag hörde andra barn som lekte utanför, folk som går i korridoren och massor av pennor som skriver.

All dessa ljud störde min koncentration. Jag hade egentligen behövt sitta själv i ett rum för att minska ner på de störande ljuden. Trots dessa störande ljud så klarade jag mig ganska bra upp till årskurs 7.

 

När vi skulle ha prov på glosor så läste jag igenom orden och mamma eller pappa förhörde mig några gånger kvällen innan. Jag behövde sällan sitta med läxor och plugga in speciellt mycket innan prov. Jag läste iggenom några gånger och kom ihåg det till provet. Jag fick ofta godkänt på proven. Men efter proven var det som jag lärt mig som bortblåst. 

 

Det var aldrig någon som misstänkte att jag hade en diagnos när jag gick i skolan. Jag var den tysta och blyga lilla tjejen, Jag fick alltid höra på utvecklingssamtalen att jag borde räcka upp handen oftare eftersom att jag visste svaret. Jag vågade aldrig räcka upp handen och svara för att jag var så rädd att säga fel och bli utskrattad av mina klasskompisar. 

 

Att inte behöva plugga så mycket hade sina fördelar fram till åk 7. Efter det gick det bara utför. När jag gick ut 9:an så hade jag 40 p. Det var 4 G och resten var IG eller ett sträck.

På gymnasiet gick det inte heller speciellt bra. Ämnen som jag inte tyckte var kul eller uppgifter som jag inte förstod hur jag skulle lösa gick åt helvete! Ofta förstod jag inte vad man skulle göra, vart man skulle leta efter information så jag fick alltid ta hjälp av mina kompisar.

På prov som jag hade glömt att vi skulle ha och inte pluggat till skrev jag ingenting på eller så skrev jag bara "jag vet inte" på frågorna. Då satt jag bara och väntade på att tiden skulle ta slut så jag fick gå därifrån. Det var inte alls kul och jag kände mig bara dum.

Det är inte kul när läraren har förklarat vad man ska göra och man ändå inte förstår. Hade jag haft min diagnos då så hade nog lärarna förklarat så att jag förstod också.

 

 

Jag undrar om ingen misstänkte att jag hade diagnos men inte vågade säga något. Det hade varit lite intressant att veta det. Hade jag klarat av skolan bättre då? Hade jag kunnat tagit studenten?